Åh, jag kommer såväl ihåg min och Caners första jul. Det var den bästa i mitt liv. Inte nog med att det var den finaste tiden på året, jag fick dela den med min andra halva också.

Vi pendlade nämligen i åratal varje månad till varandra, Turkiet-Sverige, Sverige-Turkiet. Vi levde för dom blott två dagar varje månad som vi återförenades för att sedan igen genomlida ännu ett tårfyllt farväl. Man vande sig aldrig vid att vara ifrån varandra, vid tårarna, vid smärtan. Det gjorde lika ont varje gång att vinka farväl genom tårarna på flygplatsen. Vi pussas och jag går 2 steg, jag vänder mig om och går tillbaka, samma sak återupprepas 10ggr innan jag måste springa till planet. Ett plan som snart skulle ge oss 3000mil i avstånd igen, som skulle dela oss i två olika tidzoner, två olika länder igen.  Man kunde aldrig vara riktigt genuint lycklig över att återförenas. För varje minut som gick var ännu en minut närmre ännu ett avsked.

 

 

Den första julen vi delade var 2007. Den var så fin. Caner visste inte mycket om julen mer än det han sett i filmer och vi försökte så gott vi kunde skapa egna nya minnen och traditioner på dom korta dagarna vi hade. Det snöade jätte mycket till Caners stora lycka. Vi lyste upp hela lägenheten med ljus, drack te varje kväll, vi köpte en liten liten gran på torget för att pryda vår lilla etta med, vi pyntade den till julmusik, åt julmat hemma hos pappa i snökaoset som rådde utanför.

Den var så fin den julen och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta... Att ha de finaste människorna i mitt liv samlade på ett och samma ställe under den finaste tiden på året...